tisdag 30 oktober 2012

Jultidningar

Ikväll kommer min älskade Tim hem som har varit hos sin pappa ett par dagar. Och när Nea har myst ner sig i sängen tänkte jag att Tim och jag skulle gå igenom hur mycket han är uppe i nu :)
 Det finns fortfarande tid att beställa om någon missat eller ångra sig..
Återkommer med hur säljandet har gått.

//Malin

måndag 29 oktober 2012

Testar från mobilen..

Spännande om det fungerar från mobilen igen ;)

Baka, baka liten kaka!

En liten sötnos som bakar kladdkaka

//Malin

Förvirrad!!!

Ok..
Men vart fan ställde jag bilen?????

Irrade runt efter parkering innan för jag skulle till kuratorn och hittade en till slut.. I Alvesta lixom?? Borde ju finnas hur många parkeringar som helst. 

I alla fall..
Kommer ut från Vårdcentralen och bara glor runt omkring mig!
Vart fan är bilen??

Jag kunde inte för mitt liv komma på vart jag parkerade.. i lilla Alvesta???
Det tog en bra stund och jag såg säkert jätte fånig ut som stod där och filosoferade med mig själv när jag försökte backa dagen med vad jag hade gjort.

Tillslut kom jag på det och kunde frusen springa bort till bilen. 

Ja, ja.. vad ska man säga??
Stresshanteringskursen startar ju snart i alla fall! (fast det känns jätte stressigt)

//Malin

lördag 27 oktober 2012

Jag kunde ha förlorat dom.. mina barn!

..men jag har dem kvar som tur är!!!!

Jag är så ofantligt ledsen och det gör så ont i mig..

Den här lilla (eller stora ) killen.. MIN lilla "Nisse" som jag kallar honom, har blivit så förändrad att och kan säga att oron är gigantisk.

Den 22 april i år hade Tim varit sjuk i knappt ett dygn innan jag fick panik och ringde efter ambulans. Han pratade pipigt till en början för att sen mest svamla. Kräktes av och till och det märktes att det inte var magsjuka. Han bara låg och var knappt kontaktbar när jag ringde 112. Ambulansen ville först inte ta med honom men jag hävdade bestämt att jag känner honom utan och innan när det gäller sjukdomar så mycket sjuk som han har varit i sitt liv. Så dom tyckte väl att jag känner ju honom så dom tog med honom för en kontroll. Och vilken jävla tur.. Vi hann knappt komma upp på barnakuten och träffa en doktor förrän dom var flera läkare och vi fick ner till röntgen snabbt.

Dom ställde frågor som tex.. Vet du vart du är nu??
-På bandybanan såklart svarade han. Sen låg han och pratade bandybollar som man skulle ta. Straffar och sa namnen på killar från klassen som skulle passa bollen.

Dom ville ta ryggmärgsprov direkt och vi var många till att hålla i honom, men det gick inte. Han skrek så jag tror hela lasarettet hörde honom. Stackars killen!

Provtagningar i mängder och man fattade ingenting mer än att det här var allvarligt.
Dropp sattes in och han fick två olika antibiotika intravenöst. Den ena ifall det var något bakteriellt och den andra för virus. (ja, det finns faktiskt för virus men används bara vid den här typen av åkommor)

Fy tusan vad drygt det var men ändå sprang tiden på alldeles för fort. Man hann knappt någonting om dagarna på lasarettet. Det var som om varje dag kanske är den sista fast ingen sa nåt i den stilen. Och alla undersökningar och prover som togs hela tiden fick ju såklart tiden att rinna iväg.

 När han väl började att piggna till visade han mycket ilska och då menar jag MYCKET ilska. Han klarade inte av ljuset överhuvudtaget i början och var så ostadig på benen att han inte klarade av att gå själv. Han tyckte att han gick rakt och var arg när jag skulle hjälpa honom på toa då han liknade en fyllbult och skulle ha ramlat när som helst om jag inte hade hållit i honom. Trots alla slag jag fick av honom i början i början så gav jag aldrig upp trots att tårarna rann av oro och utmattning.

 Tv klarade han inte mer än ca 20 min sen gjorde det för ont i huvudet. Sov ofta och länge. Dock oroligt och pratade om bandyn både i sömnen eller när han var trött svamlade han till mig att jag skulle ta bollen och passa till honom.
Tim har fått brev av klassen skickat till sjukhuset.
Svaren från läkarna varierade från hjärnhinneinflammation till hjärninflammation under hela tiden. Tre gånger togs det ryggmärgsprover och det gjordes en omfattande MR (magnetröntgen). Hjärnaktiviteten mättes med så mycket sladdar så till och med jag tröttnade på att se eländet av virrvarret av sladdarna. När lampan tändes mot honom vid den undersökningen och blinkade så skrek han av smärta. Då rann tårarna på mig men lyckades dölja det för honom, tror jag.


Vi tagit oss ut till matsalen för att äta istället för att bara sitta på rummet.
Här vinkar han en hälsning till alla som hade hälsat till honom på Facebook.

Vid utskrivningssamtalet fick vi svaret..
Det var Hjärninflammation. Och dom befarade dödlig utgång när vi kom in, berättade han.

Så.. jag har varit på vippen att förlora båda mina barn inom loppet av 4år.
Tim nu när han fick det här och Nea när hon föddes. (det kan du läsa om HÄR )

Hela skolan var informerad av skolsköterskan (som för övrigt besökte han på sjukhuset) hur farligt det här var och framförallt hur viktigt det var att han tog det lugnt. Alla var super försiktiga och var jätte gulliga mot honom. TACK!! ..till alla.

Varje dag skulle anpassas efter honom sa läkaren.
Orkar han en timma ena dagen och nästa dag hela dagen så låt honom göra så.
Han kommer att ha mycket ont i huvudet och svårt att koncentrera sig sa dom.
Och dessutom vara mer ilsken än vanligt.
Detta kan ta allt från 6månader upp till 2år innan han blir frisk.
MEN... det kan tyvärr oxå hålla i sig i resten av hans liv.

Alla har reagerat på att han kom tillbaka till "verkliga livet" så snabbt och hade inte alls så ofta ont i huvudet.

Men vi som lever med honom varje dag märkte beteendeförändringar direkt. Vi tänkte att det var ok för dom sa ju att det kunde bli så den närmaste tiden. Men allt har bara blivit värre och värre. Han får låsningar i humöret (ej trots) som man inte kan bryta. Vill inte klippa naglar och hår. Han kan inte äta mycket som han har ätit innan för konsistensen. Kan inte riktigt visa eller förstå empati längre. Vet inte riktigt var gränsen går. Orkar inte rada fler saker.. men det liknar väldigt mycket som Aspergers syndrom 
Han har mer ofta ont i huvudet och det liksom svajar i hans beteende.

Det som gör så jävla ont är att han är så medveten om att han får dessa "låsningar".
Exempel på vad han säger..
- Jag vill inte ha denna jävla hjärninflammationen längre.
- Jag vill inte leva längre jag orkar inte med mitt liv.. jag kan lika gärna dö!

Jag gick upp till Barnavdelningen på lasarettet i torsdags och bad om att få prata med en läkare ang Tim. Dom bad oss vänta så skulle vi självklart få prata med läkaren. (min mamma var med eftersom vi hade hälsat på morfar som brutit lårbenet och ligger på lasarettet) Tillslut kom hon och tog sig verkligen tid att lyssna och jag fick berätta öga mot öga hur det ligger till.

Läkaren tog det på största allvar och skulle genast beställa en ny MR (magnetröntgen) och dessutom sammankalla alla de doktorer som hade varit inblandade i det här med Tim's hjärninflammation.
Så jävla skönt att bli tagen på allvar och inte behöva tjata och övertala för att man vet att något inte stämmer. Vi får se hur länge det dröjer innan vi får en tid.

Kära lilla goa Tim.. Jag älskar dig så det gör ont! Puss & kram från Mamma


//Malin


torsdag 11 oktober 2012

Hur mår du??

Vill du verkligen veta det???
Så skulle jag vilja lära mig att svara till dom som frågar!
Vi frågar alltid så artigt hur den andra mår, och förväntar oss (eller kanske hoppas på) samma svar från alla..
-Jo, tack.. Jag mår bra.. Hur är det själv??


 Min kurator (en mycket klok kvinna) sa att om man får frågan och frågar tillbaka -Har du tid och ork att lyssna på det?? ..så får man se vilka de sanna vännerna är!



Det är så fruktansvärt svårt att förklara hur jag känner och mår..
Blir indelad i olika "fack" hela tiden men som knyts samman av varandra sen ändå. Jag lider av en fruktansvärd panikångest som påverkar mig olika från dag till dag. Har det varit en jobbig dag där jag varit utsatt för tuffa utmaningar eller mycket stress så kan jag ligga helt knall, pall dagen efter. Precis som om jag var bakis.



Jag lider av oerhörd stress där kuratorn aldrig tidigare hade sett någon fylla i alla delar på en undersökning som jag fick göra. Ja, men jag måste ju svara som jag känner som jag sa. Så nu ska jag gå en stresshanteringskurs och det är jätte stressande och skit jobbigt. Eftersom jag dessutom har sån panikångest så är det svårt att vara i en grupp vilket det kommer att vara. Men ska få en träff med kursledaren innan så det är skönt i alla fall



Jag tar mycket mediciner, vilket jag har haft panik för innan men är en del av min vardag nu, tyvärr. Bara på morgonen är det sju tabletter som ska intas. Jag minns när jag hade problem med att svälja ett litet p-piller eller en alvedon, nu tar jag alla i ett svep =/
Max-dos av sertralin och sen Sobril som jag måste ta 3ggr/dag för att klara dagen men det blir fler vid jobbiga situationer. Jag hatar verkligen det här!!! Hur påverkas kroppen av all medicin??



Jag är så förbannat trött på att hålla en fasad om att det är "bra" med mig och som min kurator frågade..
- Vem är det du håller fasaden för???
Och när jag tänker på det så pekar det hela tiden till baka till mig själv.
-Jag vill inte att andra ska se att jag mår dåligt.
-Vill dom verkligen höra svaret när dom frågar hur jag mår?? (nix!!!)
-Jag kan bli så oerhört arg och frustrerad när jag hör någon säga vad pigg du verkar nu.. Vad Fan vet dom om det???!!!! För att jag håller min fasad och skrattar och ler fast det gör ont och är skit jobbigt på insidan. Alla verkar tro att det är det man vill höra när det är det man minst vill höra för då ljuger jag ännu mer för mig själv än tidigare. Äh. som jag sa.. det är så fruktansvärt svårt att förklara.



Jag har så fruktansvärt ont över och in i låren/höfterna/ländryggen  och trodde att det kanske var reumatiskt av nåt slag tills jag fick infon om panikångesten. Jag har tydligen "lyckats" få alla symtom. Kroppen förbereder sig på att fly! Men den vet inte från vad, vilket gör att de muskelpartierna hela tiden är spända och på "G" att fly.


Jag känner mig inte tillräcklig!
Varken som människa, mamma, maka eller vän. Jag har lixom inte orken och jag har ständigt dåligt samvete att jag inte ägnar mer tid och energi åt samtliga. Värst är det för min man och mina barn. Jag kan inte hålla en jämn nivå på mitt mående och kan ändra från helt frånvarande till den aktiva och närvarande precis som tvärt om. Och fy fasen vad jobbigt det är med vissa ljud som högljudda personer tex. Det kan skära som knivar genom hela kroppen och andningen sitter nästan uppe i hjärnan så stressad blir jag av det. Ibland.. Det är så otroligt jobbigt när vi sitter vid matbordet och alla barnen pratar i mun på varandra och den ena ska överrösta den andra osv.. Dom är glada, det är inte det utan att dom låter så mycket och så högt. Åååå.. vad jag skulle vilja bli en bra mamma igen. Jag älskar mina barn och min man så det värker. Hoppas, hoppas att allt blir bra snart igen!

Det är naket och jobbigt att utge sig så här men samtidigt skönt för ibland är det lättare att skriva än att säga. Skulle kunna skriva mycket mer om hur jag mår men lämnar det där hän.. Är sjukskriven november ut just nu sen får vi se hur det går då.

Frågor?? Kommentera så svarar jag där!

//Malin


måndag 8 oktober 2012

Trött

Titta vad jag fick hem..

Efter duschen kom hon till mitt knä här vid datorn och somnade.
Hur gosigt är inte det??! Har inte hänt på länge..
Bara hon inte håller på att bli sjuk utan bara helt enkelt är trött.

//Malin

söndag 7 oktober 2012

Lego

Fyra stycken sötlökar som bygger Lego tillsammans =)

//Malin





fredag 5 oktober 2012

Max

Jag bara måste ju berätta nåt kul :)

Som ni vet har det lääänge, lääänge varit problem med Max. Han har inte velat sova här utan mått illa och ibland faktiskt även kräkts.

Det var förstås jobbigt för oss alla, MEN.....
Nu funkar det hur bra som helst!!!! :)

Det började med att han ville sova över en natt på helgen (innan kom han bara över dagen på lördagen) för att sen be om att få stanna över hela helgen. Han vill till och med stanna extra dagar. Det ni!!!


Förra gången dom var här så säger Max att han vill åka på resa själv med mig. Gissa om jag blev glad?!? Det är ju hur stort som helst. Kan ni gissa vart han ville att denna resan skulle gå till???
Jo, Ullared!


Han var riktigt spänd och förväntansfull inför resan och gissa vem som slocknade direkt när bilen startades på väg hem..

Så söt..

//Malin

måndag 1 oktober 2012

Vi är tillbaka!

Hej Alla!

Har tänkt att sätta igång här igen.
Jag kan definitivt inte lova att det blir så skoj att läsa alla gånger.. för det är och har varit ett rent hel---e den senaste tiden.

Ni som står oss nära vet vad det handlar om..
Jag är sjukskriven och har varit det sen April alltså i ett halvår *pust* och jag känner mig inte alls bättre, tyvärr. Äter en massa mediciner och får ta en dag i taget.

Det är tur att vi har varandra..



..och våra underbara barn






Ska försöka uppdatera lite om vad som hänt sen vi skrev sist. Men det får bli lite då och då..

//Malin