onsdag 21 november 2012

En vän la ut denna på Fb..
Tycker att den passar in oerhört i vårt liv just nu..


Missförstådd, hånad o skör du går genom livet och stör.
Koncentrationssvårigheter och DAMP ger en inre ständig kamp.
Intrycken flödar i aldrig sinande ström.
Trots otaliga försök får du aldrig beröm.
Din attityd kan verka kaxig och tuff, men är din osäkerhets bedrägliga bluff.

Inuti ett vilset barn med ömhetstörst söker bekräftelse när oredan är som störst.
Se min kreativitet och glöd istället för att banna mig i min nöd!
När ska andra någonsin förstå, de säger:

– Du kan bättre än så om du bara lägger manken till och försöker sitta still.
Att just detta är ditt problem ger födelsen av detta poem.
Från gryende morgon till slumrande kväll, du gör ditt yttersta för att vara snäll.

Din levnadsram behöver vara stram din oro lugnas av en värmande kram.
Missförstådd, hånad och skör, du går genom livet och stör ♥


torsdag 15 november 2012

Kan inte sova.. igen!

Igår natt sov jag faktiskt hyfsat bra vilket jag inte gjort på länge, länge.

Men i natt är det omöjligt igen.

Önskar att jag var lite mer som Skalman.. med sin mat och sov klocka.

//Malin

onsdag 14 november 2012

Min Tim

Det känns så konstigt att han förvandlas så snabbt. Tim, alltså.. Ena stunden är han min lugna goa Tim och man kan inte ana att han i nästa sekund låser sig eller blir som 4-5 år yngre. Har ju inte den blekaste aning om hur man ska vara mot honom? Man blir såå lätt irriterad.

Ikväll mår han inte bra. Känner sig febrig och yr men han hade ingen feber än iaf. Så nu håller vi tummarna att det inte blir nåt av hans känsla.

//Malin

Lilla Mormor

Idag skulle min mormor ha fyllt 77 år!
Hon gick bort 6/5 2012
Begravningen hölls 22/5 2012
Urnsättningen hade vi 27/7 2012
 
Du är saknad Mormor!

Hon älskade Liljekonvaljer
 





Kusinerna fick hjälpa till att fylla på jorden efter urnan satts ner i marken.
//Malin
 

Kursen!

Igår var jag som sagt på stresshanteringskurs. Fy f-n va jobbigt det var att ta sig dit!!!
Men tackar min läkare att jag har medicin så att jag klarar att ta mig igenom dagarna.

Första passet gick bra.. vi pratade och presenterade oss lite.
Sen var det dags för sjukgymnastik..

Först tyckte jag att det här går nog bra.
Vi körde jätte soft och bara 1,5 min / station.
Men den konstiga smärtan som kom i kroppen blev värre och värre.
När vi avslutningsvis skulle stretcha så började tårarna rinna på mig.
Inte så där så jag storbölade.. men dom rann så pass att jag fick torka mig om kinderna emellanåt. Men ack den som ger sig.. jag kämpade och tog mig igenom allt.

(Jag har en sån smärta när jag ligger i sängen så jag får hålla på att strecha på nätterna emellanåt)

Men så ska jag nu bjuda lite på mig själv.. ha, ha..
Har aldrig stått på ett sånt där gåband och tyckte att det här kommer jag ihåg hur man startar från genomgången bara en stund tidigare. Mmm.. visst!
Jag startade och tryckte på nåt djur (man skulle gå i rask takt) men det blev alldeles för snabbt tyckte jag och tryckte vidare. Trodde jag!!!
När instruktören kommer och frågar: Det går lite tungt va??
Eh, ja verkligen sa jag som trodde att jag fått in att gå i backe eller nåt.
Du har stängt av maskinen så det är du själv som går på bandet.
Jag trodde att jag skulle dö av skratt!!!!


Jag visade i alla fall de andra hur man INTE skulle göra!

Tillbaka till kursen. Den är säkert jätte bra och kommer säkert att ge jätte mycket. Men som det känns så här efter första gången så är det tid som sitts av med människor i samma situation.
Fick nästan känslan av det man sett på filmer ni vet AA.
Hej! Jag heter Malin och jag mår dåligt!
Hmm..

Jag SKA gå färdigt kursen, inte för att det känndes bra utan bara för att jag är så in i helvetes nyfiken på vad den kan hjälpa mig med genom att jag berättat för alla i gruppen vad jag tyckte var roligt när jag var liten. Osv.

//Malin

måndag 12 november 2012

Smärta!

Det gör så ont i mig..
Känns som att jag ska gå sönder inifrån..

Herre jävlar, vad jag skulle vilja bli frisk snart!

Im börjar stresshanterings kursen så får väl ta 4-5 sobril innan så jag fixar att gå dit!


onsdag 7 november 2012

Håll ut.. det kommer snart mer!

Jag har en hel del att förmedla.. både tråkiga och roliga saker. Väntar bara på att datorn ska bli klar för användning igen.

//Malin

tisdag 30 oktober 2012

Jultidningar

Ikväll kommer min älskade Tim hem som har varit hos sin pappa ett par dagar. Och när Nea har myst ner sig i sängen tänkte jag att Tim och jag skulle gå igenom hur mycket han är uppe i nu :)
 Det finns fortfarande tid att beställa om någon missat eller ångra sig..
Återkommer med hur säljandet har gått.

//Malin

måndag 29 oktober 2012

Testar från mobilen..

Spännande om det fungerar från mobilen igen ;)

Baka, baka liten kaka!

En liten sötnos som bakar kladdkaka

//Malin

Förvirrad!!!

Ok..
Men vart fan ställde jag bilen?????

Irrade runt efter parkering innan för jag skulle till kuratorn och hittade en till slut.. I Alvesta lixom?? Borde ju finnas hur många parkeringar som helst. 

I alla fall..
Kommer ut från Vårdcentralen och bara glor runt omkring mig!
Vart fan är bilen??

Jag kunde inte för mitt liv komma på vart jag parkerade.. i lilla Alvesta???
Det tog en bra stund och jag såg säkert jätte fånig ut som stod där och filosoferade med mig själv när jag försökte backa dagen med vad jag hade gjort.

Tillslut kom jag på det och kunde frusen springa bort till bilen. 

Ja, ja.. vad ska man säga??
Stresshanteringskursen startar ju snart i alla fall! (fast det känns jätte stressigt)

//Malin

lördag 27 oktober 2012

Jag kunde ha förlorat dom.. mina barn!

..men jag har dem kvar som tur är!!!!

Jag är så ofantligt ledsen och det gör så ont i mig..

Den här lilla (eller stora ) killen.. MIN lilla "Nisse" som jag kallar honom, har blivit så förändrad att och kan säga att oron är gigantisk.

Den 22 april i år hade Tim varit sjuk i knappt ett dygn innan jag fick panik och ringde efter ambulans. Han pratade pipigt till en början för att sen mest svamla. Kräktes av och till och det märktes att det inte var magsjuka. Han bara låg och var knappt kontaktbar när jag ringde 112. Ambulansen ville först inte ta med honom men jag hävdade bestämt att jag känner honom utan och innan när det gäller sjukdomar så mycket sjuk som han har varit i sitt liv. Så dom tyckte väl att jag känner ju honom så dom tog med honom för en kontroll. Och vilken jävla tur.. Vi hann knappt komma upp på barnakuten och träffa en doktor förrän dom var flera läkare och vi fick ner till röntgen snabbt.

Dom ställde frågor som tex.. Vet du vart du är nu??
-På bandybanan såklart svarade han. Sen låg han och pratade bandybollar som man skulle ta. Straffar och sa namnen på killar från klassen som skulle passa bollen.

Dom ville ta ryggmärgsprov direkt och vi var många till att hålla i honom, men det gick inte. Han skrek så jag tror hela lasarettet hörde honom. Stackars killen!

Provtagningar i mängder och man fattade ingenting mer än att det här var allvarligt.
Dropp sattes in och han fick två olika antibiotika intravenöst. Den ena ifall det var något bakteriellt och den andra för virus. (ja, det finns faktiskt för virus men används bara vid den här typen av åkommor)

Fy tusan vad drygt det var men ändå sprang tiden på alldeles för fort. Man hann knappt någonting om dagarna på lasarettet. Det var som om varje dag kanske är den sista fast ingen sa nåt i den stilen. Och alla undersökningar och prover som togs hela tiden fick ju såklart tiden att rinna iväg.

 När han väl började att piggna till visade han mycket ilska och då menar jag MYCKET ilska. Han klarade inte av ljuset överhuvudtaget i början och var så ostadig på benen att han inte klarade av att gå själv. Han tyckte att han gick rakt och var arg när jag skulle hjälpa honom på toa då han liknade en fyllbult och skulle ha ramlat när som helst om jag inte hade hållit i honom. Trots alla slag jag fick av honom i början i början så gav jag aldrig upp trots att tårarna rann av oro och utmattning.

 Tv klarade han inte mer än ca 20 min sen gjorde det för ont i huvudet. Sov ofta och länge. Dock oroligt och pratade om bandyn både i sömnen eller när han var trött svamlade han till mig att jag skulle ta bollen och passa till honom.
Tim har fått brev av klassen skickat till sjukhuset.
Svaren från läkarna varierade från hjärnhinneinflammation till hjärninflammation under hela tiden. Tre gånger togs det ryggmärgsprover och det gjordes en omfattande MR (magnetröntgen). Hjärnaktiviteten mättes med så mycket sladdar så till och med jag tröttnade på att se eländet av virrvarret av sladdarna. När lampan tändes mot honom vid den undersökningen och blinkade så skrek han av smärta. Då rann tårarna på mig men lyckades dölja det för honom, tror jag.


Vi tagit oss ut till matsalen för att äta istället för att bara sitta på rummet.
Här vinkar han en hälsning till alla som hade hälsat till honom på Facebook.

Vid utskrivningssamtalet fick vi svaret..
Det var Hjärninflammation. Och dom befarade dödlig utgång när vi kom in, berättade han.

Så.. jag har varit på vippen att förlora båda mina barn inom loppet av 4år.
Tim nu när han fick det här och Nea när hon föddes. (det kan du läsa om HÄR )

Hela skolan var informerad av skolsköterskan (som för övrigt besökte han på sjukhuset) hur farligt det här var och framförallt hur viktigt det var att han tog det lugnt. Alla var super försiktiga och var jätte gulliga mot honom. TACK!! ..till alla.

Varje dag skulle anpassas efter honom sa läkaren.
Orkar han en timma ena dagen och nästa dag hela dagen så låt honom göra så.
Han kommer att ha mycket ont i huvudet och svårt att koncentrera sig sa dom.
Och dessutom vara mer ilsken än vanligt.
Detta kan ta allt från 6månader upp till 2år innan han blir frisk.
MEN... det kan tyvärr oxå hålla i sig i resten av hans liv.

Alla har reagerat på att han kom tillbaka till "verkliga livet" så snabbt och hade inte alls så ofta ont i huvudet.

Men vi som lever med honom varje dag märkte beteendeförändringar direkt. Vi tänkte att det var ok för dom sa ju att det kunde bli så den närmaste tiden. Men allt har bara blivit värre och värre. Han får låsningar i humöret (ej trots) som man inte kan bryta. Vill inte klippa naglar och hår. Han kan inte äta mycket som han har ätit innan för konsistensen. Kan inte riktigt visa eller förstå empati längre. Vet inte riktigt var gränsen går. Orkar inte rada fler saker.. men det liknar väldigt mycket som Aspergers syndrom 
Han har mer ofta ont i huvudet och det liksom svajar i hans beteende.

Det som gör så jävla ont är att han är så medveten om att han får dessa "låsningar".
Exempel på vad han säger..
- Jag vill inte ha denna jävla hjärninflammationen längre.
- Jag vill inte leva längre jag orkar inte med mitt liv.. jag kan lika gärna dö!

Jag gick upp till Barnavdelningen på lasarettet i torsdags och bad om att få prata med en läkare ang Tim. Dom bad oss vänta så skulle vi självklart få prata med läkaren. (min mamma var med eftersom vi hade hälsat på morfar som brutit lårbenet och ligger på lasarettet) Tillslut kom hon och tog sig verkligen tid att lyssna och jag fick berätta öga mot öga hur det ligger till.

Läkaren tog det på största allvar och skulle genast beställa en ny MR (magnetröntgen) och dessutom sammankalla alla de doktorer som hade varit inblandade i det här med Tim's hjärninflammation.
Så jävla skönt att bli tagen på allvar och inte behöva tjata och övertala för att man vet att något inte stämmer. Vi får se hur länge det dröjer innan vi får en tid.

Kära lilla goa Tim.. Jag älskar dig så det gör ont! Puss & kram från Mamma


//Malin


torsdag 11 oktober 2012

Hur mår du??

Vill du verkligen veta det???
Så skulle jag vilja lära mig att svara till dom som frågar!
Vi frågar alltid så artigt hur den andra mår, och förväntar oss (eller kanske hoppas på) samma svar från alla..
-Jo, tack.. Jag mår bra.. Hur är det själv??


 Min kurator (en mycket klok kvinna) sa att om man får frågan och frågar tillbaka -Har du tid och ork att lyssna på det?? ..så får man se vilka de sanna vännerna är!



Det är så fruktansvärt svårt att förklara hur jag känner och mår..
Blir indelad i olika "fack" hela tiden men som knyts samman av varandra sen ändå. Jag lider av en fruktansvärd panikångest som påverkar mig olika från dag till dag. Har det varit en jobbig dag där jag varit utsatt för tuffa utmaningar eller mycket stress så kan jag ligga helt knall, pall dagen efter. Precis som om jag var bakis.



Jag lider av oerhörd stress där kuratorn aldrig tidigare hade sett någon fylla i alla delar på en undersökning som jag fick göra. Ja, men jag måste ju svara som jag känner som jag sa. Så nu ska jag gå en stresshanteringskurs och det är jätte stressande och skit jobbigt. Eftersom jag dessutom har sån panikångest så är det svårt att vara i en grupp vilket det kommer att vara. Men ska få en träff med kursledaren innan så det är skönt i alla fall



Jag tar mycket mediciner, vilket jag har haft panik för innan men är en del av min vardag nu, tyvärr. Bara på morgonen är det sju tabletter som ska intas. Jag minns när jag hade problem med att svälja ett litet p-piller eller en alvedon, nu tar jag alla i ett svep =/
Max-dos av sertralin och sen Sobril som jag måste ta 3ggr/dag för att klara dagen men det blir fler vid jobbiga situationer. Jag hatar verkligen det här!!! Hur påverkas kroppen av all medicin??



Jag är så förbannat trött på att hålla en fasad om att det är "bra" med mig och som min kurator frågade..
- Vem är det du håller fasaden för???
Och när jag tänker på det så pekar det hela tiden till baka till mig själv.
-Jag vill inte att andra ska se att jag mår dåligt.
-Vill dom verkligen höra svaret när dom frågar hur jag mår?? (nix!!!)
-Jag kan bli så oerhört arg och frustrerad när jag hör någon säga vad pigg du verkar nu.. Vad Fan vet dom om det???!!!! För att jag håller min fasad och skrattar och ler fast det gör ont och är skit jobbigt på insidan. Alla verkar tro att det är det man vill höra när det är det man minst vill höra för då ljuger jag ännu mer för mig själv än tidigare. Äh. som jag sa.. det är så fruktansvärt svårt att förklara.



Jag har så fruktansvärt ont över och in i låren/höfterna/ländryggen  och trodde att det kanske var reumatiskt av nåt slag tills jag fick infon om panikångesten. Jag har tydligen "lyckats" få alla symtom. Kroppen förbereder sig på att fly! Men den vet inte från vad, vilket gör att de muskelpartierna hela tiden är spända och på "G" att fly.


Jag känner mig inte tillräcklig!
Varken som människa, mamma, maka eller vän. Jag har lixom inte orken och jag har ständigt dåligt samvete att jag inte ägnar mer tid och energi åt samtliga. Värst är det för min man och mina barn. Jag kan inte hålla en jämn nivå på mitt mående och kan ändra från helt frånvarande till den aktiva och närvarande precis som tvärt om. Och fy fasen vad jobbigt det är med vissa ljud som högljudda personer tex. Det kan skära som knivar genom hela kroppen och andningen sitter nästan uppe i hjärnan så stressad blir jag av det. Ibland.. Det är så otroligt jobbigt när vi sitter vid matbordet och alla barnen pratar i mun på varandra och den ena ska överrösta den andra osv.. Dom är glada, det är inte det utan att dom låter så mycket och så högt. Åååå.. vad jag skulle vilja bli en bra mamma igen. Jag älskar mina barn och min man så det värker. Hoppas, hoppas att allt blir bra snart igen!

Det är naket och jobbigt att utge sig så här men samtidigt skönt för ibland är det lättare att skriva än att säga. Skulle kunna skriva mycket mer om hur jag mår men lämnar det där hän.. Är sjukskriven november ut just nu sen får vi se hur det går då.

Frågor?? Kommentera så svarar jag där!

//Malin


måndag 8 oktober 2012

Trött

Titta vad jag fick hem..

Efter duschen kom hon till mitt knä här vid datorn och somnade.
Hur gosigt är inte det??! Har inte hänt på länge..
Bara hon inte håller på att bli sjuk utan bara helt enkelt är trött.

//Malin

söndag 7 oktober 2012

Lego

Fyra stycken sötlökar som bygger Lego tillsammans =)

//Malin





fredag 5 oktober 2012

Max

Jag bara måste ju berätta nåt kul :)

Som ni vet har det lääänge, lääänge varit problem med Max. Han har inte velat sova här utan mått illa och ibland faktiskt även kräkts.

Det var förstås jobbigt för oss alla, MEN.....
Nu funkar det hur bra som helst!!!! :)

Det började med att han ville sova över en natt på helgen (innan kom han bara över dagen på lördagen) för att sen be om att få stanna över hela helgen. Han vill till och med stanna extra dagar. Det ni!!!


Förra gången dom var här så säger Max att han vill åka på resa själv med mig. Gissa om jag blev glad?!? Det är ju hur stort som helst. Kan ni gissa vart han ville att denna resan skulle gå till???
Jo, Ullared!


Han var riktigt spänd och förväntansfull inför resan och gissa vem som slocknade direkt när bilen startades på väg hem..

Så söt..

//Malin

måndag 1 oktober 2012

Vi är tillbaka!

Hej Alla!

Har tänkt att sätta igång här igen.
Jag kan definitivt inte lova att det blir så skoj att läsa alla gånger.. för det är och har varit ett rent hel---e den senaste tiden.

Ni som står oss nära vet vad det handlar om..
Jag är sjukskriven och har varit det sen April alltså i ett halvår *pust* och jag känner mig inte alls bättre, tyvärr. Äter en massa mediciner och får ta en dag i taget.

Det är tur att vi har varandra..



..och våra underbara barn






Ska försöka uppdatera lite om vad som hänt sen vi skrev sist. Men det får bli lite då och då..

//Malin

onsdag 22 februari 2012

Skiten fortsätter

Jag verkligen hatar mitt liv just nu.. Kvällen är här och Nea fick ont i magen precis när Micke kom hem.. Så det blev ju ingen avlastning utan fick skoja bort det med lek istället. Nya vällingen gick inte hem hos damen och vill inte ge henne den gamla då jag misstänker mjölkallergi på henne. Så nu sitter jag här i soffan å laddar för en ny vakennatt.. för den enda gången som bara jag duger är när hon har ont i magen och är sjuk. Tror bara tyvärr att jag själv hamnar på sjukhus snart :( ..för jag orkar knappt hålla min kropp uppe.
Published with Blogger-droid v2.0.4

Jag är så..

..förbannat trött!!

Jag kan inte längre minnas när jag sov med ro i kroppen sist.
Det är så många år sedan..

Idag gråter och gråter jag.. jag är så förbaskat utmattad av 0 sömn då Nea är sjuk, igen.
Tim hann inte ens bli frisk innan han åkte till sin pappa men är bra nu.
Han har bytt från farmor hem till mormor och där får han stanna en natt till då Nea kräktes flera gånger igår. Jag själv låg i feber i hela helgen och i måndagskväll kom förkylningen som ett brev på posten.

Visst är hon lite piggare just nu men går på både alvedon och ipren.
Hon var först ganska pigg när hon vaknade men sen började hon hacka tänder och var skit ledsen. Så det var därför jag gav henne medicin för tempen låg bara på 37,4. Sjukkänslan i kroppen måste vara enorm och jag vet ju själv hur jag har mått eller mår.

Jag hoppas så innerligt att jag kan få sova några timmar i natt.
Har prövat att vila både i natt och på morgonen men när hon gnäller/gråter och man ska upp så där fort så svimmar jag nästan. Jag har ju min yrhet kvar sedan tidigare och detta gör det inte bättre.
Herre tid vad jag skakade i hela kroppen när hon satte igång å började kräkas igår. Allt står utom min kontroll när det gäller kräk och jag vet hur ledsen hon är och livrädd. Det enda som var skönt i natt var att vi inte hade några andra barn här hemma som oxå kunde bli smittade.

Maja och Max, älskade barn..
När ska vi få träffa er med nån ro nästa gång??
Kommer det att bli i helgen tros.. eller är det sjukdomar fortfarande??
Eftersom ni tyckts klarat er från diverse hittills så kommer det det väl om inte annat till helgen på er :(
Ni är mycket saknade här hemma i vilket fall..

// Malin.. den mest urvridna gamla disktrasan man kan tänka sig..

söndag 19 februari 2012

Söta Nea sjunger

Denna glömde jag att ta med när jag skrev om kringelbakningen

Så söt när hon hittar på egna texter undertiden hon sjunger :)

måndag 13 februari 2012

Så var det Tim's tur..

Tidigt, tidigt i morse kom han och sa att han mådde illa. Det kom inget kräk men han hade frossa. Tog tempen som bara låg på 37,7 men tyvärr så lider Tim oerhört av när febern ska stiga och brukar kräkas då. Vi misstänkte detta redan innan att han var på g att bli sjuk då signalerna var ganska starka tidigare i helgen och redan innan helgen.  Men.. man lever på hoppet ändå.

5-5½ timme efter att han hade fått både alvedon och ipren så ropar han på mig och springer till toa. Det kommer fortfarande inget kräk men han mår illa och frossar igen. Han har nu 38.0 och jag får ge medicin fort innan tempen stiger för mycket på honom. Jag vill gärna att han ska få behålla den lilla frukosten han åt innan. Nu ligger han och sover och hoppas att han får göra det en stund. Min stackars fina kille.

Nu får det faktiskt vara nog!
Vi har varit sjuka här hemma i sex veckor i rad nu och den sjunde är tyvärr påbörjad.
Sjukdomarna har bara avlöst varandra.. suck!

Igår tvingade jag ut familjen till pulkabacken och grillade korv. Barnen behövde man inte säga till 2ggr men jag själv undrade vad jag hade gett mig in på (mår uruselt och är fortfarande väldigt yr av och till) och Micke är ju fortfarande inte bra. Men jag kände verkligen att Nea måste få komma ut å leka i snön efter att ha legat hemma i 2 veckor nu. Så fick jag ju oxå se om hon fixade att vara igång och leka en längre stund och det gick jätte bra för henne. (Idag är hon från det ena till det andra på dagis. Hoppas, hoppas att det går bra. Vi har skickat med inhalationerna ifall det blir jobbigt. Hon tyckte att det skulle bli jätte kul att gå till dagis i alla fall.) Först kom Annie och Mijo en runda till backen oxå och lite senare kom även Mikael och Liam. 

Ha, ha.. Kolla in stilen på Nea.. 











//Malin