112

Ikväll var vi än en gång nära.. att förlora vår Nea.

Hon stod och lekte med gamla 50-öringar och plötsligt har hon satt i halsen. Micke rusar in till henne och jag som var på väg ut genom ytterdörren när detta hände rusade efter..
Micke fick tag i henne och hon började att kräkas. Jag tog över och sa till honom att ringa 112 fort som fan.

Stackars Tim hade vid det här laget ställt sig upp på stolen han satt på och höll för ögonen. Jag ropade på honom att han kunde springa upp en stund om han tyckte det var otäckt vilket han gjorde.

Micke pratade med SOS alarm som genast skickade en ambulans.. och Nea fortsatte att kräkas. Man hörde liksom på hennes röst när hon försökte skrika att där satt något i vägen och jag tänkte att snart gör jag heimlich fastän jag kanske trycker sönder nåt revben. Men så plötsligt kommer det mer kräks och ut trillar 2st 50-öringar. DRICKA skriker hon! ..puh kände man då! Och så kom tårarna...
Ambulansen kunde vända och vi ropade ner Tim som stod där uppe och grät. Han kom in och satte sig på golvet hos Nea och mig för att han ville hålla om henne han oxå. Han struntade till och med i att det var kräk överallt (han är jätte kvackelmagad annars). Hon betyder mest för honom och att han är så rädd om henne säger han. Det fick mina tårar att rinna ännu mer.

Hon gick å la sig nyduschad med endast en liten skvätt välling i magen och vaknade igen.. ledsen som bara den.

Vi gav alvedon till henne och ringde barnakuten för att rådfråga lite. Det var så otroligt skönt att prata med den vänliga sköterskan som lugnade oss och sa att det säkert var mardrömmar precis som vi trott och att hon var lite trasig i halsen. Så alvedon var rådet (som vi redan hunnit ge) och mycket hålla om och prata om det som hänt.

Nu vill hon gå och lägga sig i sin säng igen efter en stunds mys på soffan. Hoppas att hon slipper att vakna så ledsen mer i natt!

//Malin