Lite vemodigt..

Ikväll var jag nere på Timmervägen (min mormors och morfars hus) och tittade.. förmodligen för sista gången.

Mormor och morfar flyttade till en lägenhet för en månad sen och fy tusan vad mamma, Göte, Marita och Annie har kämpat på i huset med röjning och städning.
Ni har varit så jäkla duktiga!

Det kändes lite vemodigt att stå där och titta på de tomma rummen. Men va konstigt vad man kan minnas tillbaka, till när man var liten. Så många minnen, på den lilla stunden som jag stod där. Det var ju inte bara "hos mormor" för mig och Mikael, vi var även dagbarn där. Så vi har verkligen vuxit upp i det huset.

Mormor och morfar har i alla fall gjort helt rätt med att flytta till lägenhet. Men jag kan nog tycka att det kunde ha skett ett par år tidigare, som vi alla så många gånger påpekat för dem. Men, men.. Dom behövde den här tiden för att bearbeta att dom faktiskt behövde komma ifrån huset. Att dom faktiskt inte klarade av alla måsten med ett hus längre.
Som jag sa till mormor en gång..
-När man inte klarar av att skotta sig fram till postlådan och soptunnan så ska man inte ha ett hus. Då flyttar man till lägenhet för där finns det personal i området som får betalt för att göra det =0).

I morgon ska mormor få följa med ner till huset för sista gången. Hon har inte varit med under städningen och jag kan inte låta bli att undra.. Vilka minnen kommer att passera i hennes huvud när hon står där och tittar i de tomma rummen???

Jag tror mig ganska säkert veta att det kommer att rinna tårar på hennes kinder i morgon, både av lättnad och vemod!

//Malin