"Härliga" vardag! =(

Åter igen så är jag inte klokare när jag åker från sjukhuset.

Som jag skrev tidigare idag så effektiviserade vi det hela med att emla så fort vi kom dit istället för att vänta tills efter doktorn gjort undersökningen.

Han hann komma in i rummet, sätta sig ner och fråga hur det är med hennes utslag sen vi pratades vid på telefon. Då spyr hon rätt ut, på sig själv och mig..
Utan att ens ulka innan.. hon är alltså så jävla nervös så att hon kräks.
Som vanligt skakade hon i hela kroppen redan när vi hängde in jackorna så att jag fick hjälpa henne med att andas lugnt. Alltså in genom näsan och ut genom munnen.

Han tittade på händerna, fötterna, utslagen på magen, kände på magen, tittade i öronen, i halsen. Tyvärr var hon så ledsen så det gick inte att se hur huden i ansiktet och prickarna där såg ut då hon var röd som en kräfta. I halsen såg det rödare ut igen sen vi var hos honom sist.

Jag frågade om det blåsljud på hjärtat som hon hade när hon föddes kunde ha med något av allt att göra? Han tyckte inte att han hörde något blåsljud men att det så klart är lite svårt oxå att höra då hon gråter hela tiden vid undersökningarna.

Det test som jag skulle föreslå att ta, hade vi tydligen redan tagit på sist vi var där. Det togs ändå kompletterande prover (har inte koll på vilka) och inte heller det gick bra idag. Dom grävde och grävde i den lilla armen som har gått så bra att ta prover i innan. Det slutade med att dom fick trycka ut blod från ett finger istället.

Ringde till Micke (som också skulle komma in för att vara med på tiden med psykologen) och sa till att han får åka hem å hämta en ny tröja till mig först då jag var nerkräkt.

Så var vi då på nästa avtalade tid..
En psykolog inom området mage, matvägran/svårigheter.. ja, vad det nu var mer.
Allt som hon sa/hade att komma med, hade vi redan gjort här hemma. Hon tyckte att vi gjort helt rätt i allt och skulle fortsätta i samma anda. Inga som helst krav på att Nea ska äta. Ställa fram saker och låta henne ta själv om hon vill ha. Osv...
Det var en sak hon sa som vi bestämde att vi skulle pröva.. att servera henne med dockservis, för det har vi inte gjort.

Blev dock väldigt upprörd över hennes/deras sätt att tänka..
Dom tycker att vi ska börja sätta in henne så smått på dagis igen???
Med feber????
Självklart måste vi anpassa henne till dagisdagar men när man vet
att det finns feber hela tiden??
Dom två, alltså läkaren och psykologen skulle prata ihop sig och sen höra av sig om jag ska börja "hälsa på" på dagis nästa vecka. Som hon föreslog så skulle hon börja halvtid?? Jag tror inte att dom är riktigt kloka!!!
Hade jag ansett att hon var så bra så hade jag aldrig ställt in min Kina-resa!!

Nu är jag så jävla trött på det här..
Två gånger började jag gråta hos henne. TVÅ GÅNGER!
Så jäkla förnedrande att gråta inför andra, och egentligen i frustration av att man inte känner sig trodd.

Så än en gång har jag idag talat om att jag känner i hela mig att det är något som inte stämmer.

Fick frågan av henne vad det var som kändes värst?
Ovissheten svarar jag..
Ovissheten att inte veta vad det är med henne.
Hade man vetat vad det är så hade vi åtminstone vetat vad vi ska kämpa mot.
Nu har vi inte en aning, bara att hon mår inte bra och har haft feber i fem veckor nu.

Känns som att det bara är klago-inlägg hela tiden.. men det är så här vår vardag ser ut!

Det vore jätte kul om ni som läser bloggen varje dag kunde/ville göra er till känna med en liten kommentar =) Det är ändå ganska många som kollar av bloggen.
Känn inget tvång.. men det kanske piggar upp lite!

//Malin